I vilken utsträckning är det OK att elitklubbar – som konkurrerar på marknader om exempelvis spelare – mottar sponsring från det offentliga? Det är en av frågorna som kommuner som ägnar sig åt sponsring bör ställa sig, menar författarna. Foto: Michal Jarmoluk
I rapporten ”Hur regleras kommunala bolags möjligheter att sponsra?” diskuterar författarna biträdande professor Gissur Ó Erlingsson och forskningsassistenten Joakim Hessling, båda vid CKS, hur kommunala bolag i ett urval av kommuner har valt att lokalt reglera, och i praktiken genomföra, sponsring av organisationer och aktiviteter. Frågan är angelägen i ljuset av att det offentligas stöd till elitföreningar diskuterats flitigt på sistone, liksom att revisionsbyråer återkommande kritiserat de kommunala bolagens arbete med sponsring.
– Rättsläget kring kommunala bolag och sponsring har ibland beskrivits som något oklart. I rapporten har vi därför strävat efter att ringa in vad som är lagligt, rimligt och lämpligt när de kommunala företagen låter pengar lämna bolagen i syfte att sponsra exempelvis föreningar och evenemang, säger Gissur Ó Erlingsson.
Lokala riktlinjer och omfattning av sponsring
Studien är explorativ och ser närmare på sju medelstora och stora kommuner. Författarna undersöker i vilken utsträckning lokala riktlinjer och policyer för sponsring har tagits fram och hur dessa i så fall ser ut samt tittar närmare på i vilken omfattning sponsring förkommer i kommunala bolag och vilka som tar emot sponsring.
Rapporten visar att sponsring förekommer i alla de studerade kommunerna, men i varierande grad. Vanligast är att idrotts- och kulturföreningar och större evenemang inom kommunen sponsras, elitlag är ofta mottagare. Gemensamt är att det inte alltid är uppenbart vari motprestationen består av.
– Det är viktigt att påpeka att vi inte leker domare och försöker skilja ”rätt” sponsring från ”fel” sponsring. I stället använder vi rapportens iakttagelser för att stimulera till en konstruktiv diskussion om hur reglering och genomförande av de kommunala bolagens sponsring bäst kan organiseras.
På vilka grunder ska sponsringen ske?
Författarna menar att deras resultat bör mana till kritisk självreflektion ute i kommunerna och identifierar en rad frågor som kommuner och deras bolag bör ställa sig själva. Är urvalsgrunderna tydliga för vilka föreningar och evenemang som ska motta sponsring? Vilka får det inte? Följs sponsringen upp så att man vet om det är klokt investerade medel? Är VIP-biljetter, årskort eller loger på arenor rimliga motprestationer och vilka får dra nytta av dessa? I vilken utsträckning är det OK att elitklubbar – som konkurrerar på marknader om exempelvis spelare – mottar sponsring från det offentliga?
– I enskilda och konkreta fall är det ingalunda enkelt att ge enkla svar på dessa frågor. Men vi hoppas att frågorna vi väcker gör att kommunerna och deras bolag utmanar sig själva med självkritik när det kommer till dessa saker. I konstruktiv anda avslutar vi därför rapporten med att utveckla ett slags ”självdiagnosticeringsverktyg” som organisationerna kan konsultera för att säkra att man inför sponsringsbesluten åtminstone ställt sig själva vissa kritiska frågor, avslutar Gissur Ó Erlingsson.
Studien ingår i projektet ”Offentligt ägda bolag: Hot mot insyn, ansvarsutkrävande och demokratisk legitimitet?” som finansieras av Vetenskapsrådet.
