Sårläkning med ny teknik

Sår som inte läker har stor påverkan på livskvalitet för de drabbade och medför höga kostnader för sjukvården. Sårproblematiken är det dyraste sjukvårdsproblemet i Sverige i dag, enligt Johan Junker, senior forskare vid Katastrofmedicinskt centrum och Institutionen för klinisk och experimentell medicin.

Johan Junker, forskare Katastrofmedicinskt centrum

Kostnaden för behandling av venösa bensår uppskattas att ligga mellan 260 och 600 miljoner kronor per år. Och det är bara bensår. Inom ramen för vård av sår hamnar utöver kroniska sår även akuta sår. Akuta sår kan vara sår efter olyckor och andra händelser, som till exempel brännskador eller att man opererat bort en tumör. Kroniska sår är sår som patienten går med en längre tid och som inte läker. Ofta är de diabetesrelaterade, venösa bensår och andra typer av sår som följdkomplikation av andra sjukdomar.
 
Som samordnare för forskningsprogrammet experimentell traumatologi vid Katastrofmedicinskt centrum har Johan Junker flera forskningsprojekt inom sårläkning på gång, med olika inriktningar. Ett fokuserar på att behandla sår som är eller riskerar att bli infekterade och inte läker, ett annat på behandling av traumatiska sår som brännskador och utveckling av metoder för att transplantera hud.
– Det kan till viss del tyckas konstigt att klumpa ihop akuta och kroniska sår, men vissa nya behandlingsformer vi vill utveckla är applicerbara på båda två typerna av sår, säger Johan Junker. 
 
Johan Junker, forskare Katastrofmedicinskt centrumJohan Junker på laboratoriet för experimentell plastikkirurgi. Foto: Susanna Lönnqvist.Johan Junkers forskarbana började på Laboratoriet för experimentell plastikkirurgi på Institutionen för klinisk och experimentell medicin vid LiU. Forskningen på plastiklaboratoriet fokuserade på sårläkning och transplantation. Johans arbete och senare avhandling handlade om tissue engineering, vävnadsrekonstruktion, och omprogrammering av fibroblaster, en bindvävscelltyp. Efter disputation väntade en kort postdoktoral vistelse vid universitetssjukhuset i Bergen och sedan Boston, Harvard Medical School och Brigham and Women’s Hospital. Till en början var tanken att stanna i Boston ett år, med möjlig förlängning till två år. Efter tre veckor på laboratoriet var det redan avgjort enlig professor Elof Eriksson, Johan skulle stanna två år. När två-årsperioden närmade sig sitt slut övergick tjänsten till Director of the Tissue Engineering and Plastic Surgery Research at Brigham and Women’s Hospital, och en fakultetsposition på Harvard Medical School. 

– Det som skulle bli ett år blev fyra år i Boston. Jag kom till ett labb som varit framstående inom bland annat genterapi, och inte så mycket sårläkning eller tissue engineering. Men under tiden jag var där utvecklades labbet mer i den riktningen.

Om arbetssättet och forskningsmiljön säger Johan att drivet var avgörande.

– Skillnaden mellan miljön i Boston och Sverige syntes mest i att personerna som var på Elof Erikssons labb var extremt målmedvetna och hade ett specifikt syfte att vara just där. Att gå hem tidigt en eftermiddag fanns helt enkelt inte.

Den krävande men också motiverande miljön passade Johan och hans fru Klara. Att deras första barn föddes under tiden för Bostonvistelsen blev en bidragande faktor till att det forskande paret letade sig tillbaka till Sverige. Det långa avståndet till familj, släkt och vänner blev påtagligt när en ny familjemedlem anlände. Men ett stopp innan Sverige och Linköping blev det:
– Det hade ju varit ett för stort steg på en gång att flytta tillbaka till Sverige, så vi flyttade till Köpenhamn!

Miljonanslag till sårkammare

Ett av projekten som påbörjades i Boston och som Johan Junker arbetar vidare med är sårkammaren. En sårkammare appliceras över ett sår och den skapar en kontrollerbar administreringsyta som är avgränsad från omgivande vävnad. Johan Junkers forskning identifierar infektion som en av de stora faktorerna som förhindrar sårläkning.
– Så länge ett sår är infekterat har det liten möjlighet att läka. Infektionens påverkan är aktuell för kroniska sår, brännskador och större traumatiska sår.
 
Ytterst komplicerat blir det när brännskador blir infekterade. Brännskadepatienter är en patientgrupp som inte lämpar sig för höga doser antibiotika systemiskt, då antibiotika ges i blodomloppet. 

– Patienternas allmäntillstånd är ibland så dåligt att deras organ inte klarar av en hög systemisk dos av antibiotika, men i sårkammaren kan man ge extremt höga doser väldigt lokalt. 

Johan Junker säger att det säkert låter logiskt, att avgränsa administrering av antibiotika, och att flera andra har tänkt tanken. Problemet är att ingen har lyckats utveckla ett robust system för att göra det på ett enkelt och effektivt sätt. Olika pumpar och biomaterial med reservoareffekt har testats där materialet långsamt släpper ifrån sig ämnen under en längre tid.
– Men det leder till extremt komplicerade farmakodynamiska skeenden under förbandet. Vart tar det som tillsätts vägen? I vårt system vet vi exakt vad vi stoppar in i kammaren och hur mycket som finns kvar, och det som inte finns kvar har tagits upp av patienten.

Johan Junker pekar även på andra fördelar med sårkammaren: den är enkel att använda och den fungerar i sig som ett förband. Enkelheten att använda kammaren öppnar upp för olika användningsområden, som testas i en rad andra projekt. Ett av dem är möjligheten att använda kammaren för att behandla traumatiska sår innan patienten kommer till sjukhus, det vill säga behandla såret så nära skadetillfället som möjligt i tid. Ett tidigt ingripande i ett kontaminerat sår kan förhindra infektion. Samma gäller brännskadepatienter. 

– En brännskada resulterar i att en stor yta på kroppen blir extremt känslig, avger vätska okontrollerat och där temperaturregleringen inte fungerar. Att kammaren kan sluta miljön och att fysiskt täcka skadan är också en vinst för patienterna. Vidare kan provtagning av såret och dess läkningsprocess ske utan sårkammaren tas bort.
 
Johan Junker, vid mikroskopJohan Junker erhöll 5,2 miljoner i forskningsanslag från Familjen Kamprads stiftelse för projektet ”Behandling av kroniska sår med ny teknik”. Projektdeltagare är Katastrofmedicinskt centrum, Hand- och plastikkirurgiska kliniken, Hudkliniken och Infektionskliniken vid Linköpings universitetssjukhus, Harvard Medical School och Linköpings universitet.Det krävs ingen specialkunskap av vårdgivare eller någon speciell utrustning för att använda kammaren, det är som att lägga på ett plåster. Det öppnar för att testa kammaren i resursfattig miljö, där Katastrofmedicinskt centrum har kontakter till låginkomstländer. 

– Inverkan av kammaren kan vara stor även i Sverige. Det finns de som går med sår till vårdcentral i 20 år, det är klart det är mycket pengar och lidande för patienterna. Men globalt sett är det så många fler som inte har tillgång till någon sjukvård alls, och att sprida användningen i resursfattiga områden kan få stor klinisk inverkan.

Att livet kan bli bättre för många människor är för Johan Junker en effekt av arbetet men det är inte den enda drivkraften. 

– Det som driver mig är att vara så långt fram som möjligt i någon slags lärandeprocess, nyfikenheten att lära sig något nytt. Personligen kunde jag ha forskat inom andra områden än sjukvård. Man kan aldrig veta vad effekten av ett forskningsprojekt blir men om det bidrar till bättre livskvalitet för andra är det positivt.

 

 

 

 

Senaste nytt från LiU
Visa/dölj innehåll