Johan Junker på laboratoriet för experimentell plastikkirurgi. Foto: Susanna Lönnqvist.Johan Junkers forskarbana började på Laboratoriet för experimentell plastikkirurgi på Institutionen för klinisk och experimentell medicin vid LiU. Forskningen på plastiklaboratoriet fokuserade på sårläkning och transplantation. Johans arbete och senare avhandling handlade om tissue engineering, vävnadsrekonstruktion, och omprogrammering av fibroblaster, en bindvävscelltyp. Efter disputation väntade en kort postdoktoral vistelse vid universitetssjukhuset i Bergen och sedan Boston, Harvard Medical School och Brigham and Women’s Hospital. Till en början var tanken att stanna i Boston ett år, med möjlig förlängning till två år. Efter tre veckor på laboratoriet var det redan avgjort enlig professor Elof Eriksson, Johan skulle stanna två år. När två-årsperioden närmade sig sitt slut övergick tjänsten till Director of the Tissue Engineering and Plastic Surgery Research at Brigham and Women’s Hospital, och en fakultetsposition på Harvard Medical School. – Det som skulle bli ett år blev fyra år i Boston. Jag kom till ett labb som varit framstående inom bland annat genterapi, och inte så mycket sårläkning eller tissue engineering. Men under tiden jag var där utvecklades labbet mer i den riktningen.
– Skillnaden mellan miljön i Boston och Sverige syntes mest i att personerna som var på Elof Erikssons labb var extremt målmedvetna och hade ett specifikt syfte att vara just där. Att gå hem tidigt en eftermiddag fanns helt enkelt inte.
Miljonanslag till sårkammare
– Patienternas allmäntillstånd är ibland så dåligt att deras organ inte klarar av en hög systemisk dos av antibiotika, men i sårkammaren kan man ge extremt höga doser väldigt lokalt.
Johan Junker säger att det säkert låter logiskt, att avgränsa administrering av antibiotika, och att flera andra har tänkt tanken. Problemet är att ingen har lyckats utveckla ett robust system för att göra det på ett enkelt och effektivt sätt. Olika pumpar och biomaterial med reservoareffekt har testats där materialet långsamt släpper ifrån sig ämnen under en längre tid.
– Men det leder till extremt komplicerade farmakodynamiska skeenden under förbandet. Vart tar det som tillsätts vägen? I vårt system vet vi exakt vad vi stoppar in i kammaren och hur mycket som finns kvar, och det som inte finns kvar har tagits upp av patienten.
Johan Junker pekar även på andra fördelar med sårkammaren: den är enkel att använda och den fungerar i sig som ett förband. Enkelheten att använda kammaren öppnar upp för olika användningsområden, som testas i en rad andra projekt. Ett av dem är möjligheten att använda kammaren för att behandla traumatiska sår innan patienten kommer till sjukhus, det vill säga behandla såret så nära skadetillfället som möjligt i tid. Ett tidigt ingripande i ett kontaminerat sår kan förhindra infektion. Samma gäller brännskadepatienter.
Johan Junker erhöll 5,2 miljoner i forskningsanslag från Familjen Kamprads stiftelse för projektet ”Behandling av kroniska sår med ny teknik”. Projektdeltagare är Katastrofmedicinskt centrum, Hand- och plastikkirurgiska kliniken, Hudkliniken och Infektionskliniken vid Linköpings universitetssjukhus, Harvard Medical School och Linköpings universitet.Det krävs ingen specialkunskap av vårdgivare eller någon speciell utrustning för att använda kammaren, det är som att lägga på ett plåster. Det öppnar för att testa kammaren i resursfattig miljö, där Katastrofmedicinskt centrum har kontakter till låginkomstländer. – Inverkan av kammaren kan vara stor även i Sverige. Det finns de som går med sår till vårdcentral i 20 år, det är klart det är mycket pengar och lidande för patienterna. Men globalt sett är det så många fler som inte har tillgång till någon sjukvård alls, och att sprida användningen i resursfattiga områden kan få stor klinisk inverkan.
Att livet kan bli bättre för många människor är för Johan Junker en effekt av arbetet men det är inte den enda drivkraften.
