Cecilia Uneram tillsammans med en polsk brandman i staben för brandbekämpningen i Härjedalen i somras. Foto: Piotr Zwarycz
Efterenhet av skogsbränderna
Det sade Cecilia Uneram när hon höll en föreläsning om sommarens skogsbränder arrangerad av forskningscentret CARER vid Linköpings universitet. Cecilia Uneram arbetar i dag som egen företagare och har en bakgrund som Sveriges första kvinnliga räddningschef med erfarenhet av en lång rad internationella hjälpinsatser.
Hon ingår också i MSB:s nationella resurs för support vid kriser och katastrofer och fungerade i somras som värd för de polska brandsoldater som hjälpte till vid släckningsarbetet i norra Sverige.
- Bränderna var så omfattande att de lokala resurserna inte räckte, inte heller de regionala resurserna och inte de nationella. De räckte inte på något plan. Vi var helt enkelt tvungna att ta hjälp från andra länder, säger hon.
- Det som hände överträffade med råge det vi tidigare hade försökt förutse i våra prognoser.
Internationell hjälp
- Det finns ett stort och mycket positivt signalvärde i att länder hjälper varandra, säger Cecilia Uneram. Foto: Mikael SönneTidigare har Sverige bara tagit emot internationell katastrofhjälp vid enstaka tillfällen, framför allt vid de stora skogsbränderna i Västmanland 2014. Nu blev sommarens insats den största hjälpinsats som över huvud taget har givits inom ramen för EU:s så kallade civilskyddsmekanism, EERC.
Mest uppmärksammade blev de italienska brandbekämpningsplanen och styrkan från Polen (sammanlagt 139 man), men hjälp kom också från en rad andra europeiska länder.
- Bland det första vi fick göra var att förklara hur det kommunala självstyret fungerar. De utländska grupperna tyckte ibland att det tog lite tid innan de kunde komma igång, men först vare kommunerna tvungna att lämna en formell förfrågan om att få hjälp.
Hade egen utrustning
Den polska räddningsstyrkan hade med sig i stort sett all utrustning den behövde. I Sveg i Härjedalen upprättade den en egen bas med tält för bland annat boende och stab. Cecilia Unerams arbete gick ut på att ta emot de polska brandsoldaterna och underlätta kontakterna med den svenska insatsledningen. Hon fick också ta på sig mer udda uppdrag som att förmedla kontakt med svenska medier, vara frisör och partyfixare till den stora tackfesten efter den drygt två veckor långa insatsen.
I och med att polackerna hade så mycket egen utrustning kunde de få helhetsansvar för en sex-sju kilometer lång sträcka under brandbekämpningen.
- För oss som tog emot hjälpen underlättade det väldigt mycket att de i princip var självförsörjande. Då var det mer komplicerat att samordna de mindre grupper som kom från andra länder, säger Cecilia Uneram.
Cecilia Uneram var Sveriges första kvinnliga räddningschef och har deltagit i räddningsarbetet vid flera stora internationella katastrofer. Foto: Mikael SönneUtvärderingar efter skogsbränderna har bland annat visat hur olikheter i organisation kan försvåra samarbetet mellan olika myndigheter. Polisen är till exempel än nationell myndighet med sju regioner, medan räddningstjänsten är kommunernas ansvar, ibland organiserade i större räddningstjänstförbund. Myndigheterna kan också arbeta med olika typer stabs- och ledningsorganisation.
Samarbetet kan förenklas
Cecilia Uneram, som bland annat arbetat i Thailand efter tsumanin 2005 och i Nepal efter jordbävningen 2015, tycker samordningen ibland varit enklare internationellt än i Sverige.
- Jag ska inte säga att samarbetet blir omöjligt när organisationerna är så olika, men det blir definitivt svårare. Jag tror till exempel att sommarens bränder kommer sätta fart på utvecklingen mot större regioner. Det blir för splittrat att samordna 21 länsstyrelser i ett sådant här arbete.
Ytterligare en erfarenhet är den stora tillströmningen av frivilliga som ville hjälpa till vid bränderna.
- Det engagemanget var verkligen häftigt att se. Samtidigt är det viktigt att samordna insatserna och i somras fick till exempel Röda Korset ett nationellt samordningsansvar för alla som ville hjälpa till.
Cecilia Uneram uppmanar den som vill hjälpa till vid kommande kriser att gå med i någon frivilligorganisation som Hemvärnet, Missing People eller Röda Korset. Då kan man lättare och snabbare göra en insats om något oförutsett inträffar.
