"Tokarczuk är ett intressant val. Handke känns dammigare"

LiU-professor Jesper Olsson kommenterar de båda nobelpristagarna i litteratur.

I år delas litteraturprisen för både 2018 och 2019 ut, en följd av de senaste årens stormar inom Svenska Akademien. Prisen går till polska Olga Tokarczuk och österrrikiske Peter Handke. Jesper Olsson som är professor i språk och kultur kommenterar valet av pristagare.Jesper OlssonJesper Olsson Foto David Einar

Var det väntat att dessa två skulle tilldelas pris?

– Ja och nej. Olga Tokarczuk hörde till de förhandstippade och är onekligen en spännande författare. Så det var inte oväntat. Peter Handke var en rejäl överraskning. Han var favoritkandidat förr, men det går tillbaka decennier i tiden.

Tror du att turbulensen kring Svenska Akademien har påverkat valet av pristagare?

 – Ja, det vore underligt om inte allt arbete i Akademien påverkades. Och en extrakommitté för priset har ju dessutom tillsatts. Jag tycker själv att det hade varit klokt att lämna en lucka för 2018. Man ska också komma ihåg att valet av pristagare, trots ständiga försäkranden om motsatsen, alltid har rymt politiska och andra bortomlitterära inslag.  

Jag tycker att det är besynnerligt att Akademien inte uppmärksammat fler nordamerikanska författare det senaste kvartsseklet. Här finns veritabla nydanare av romanen.

Jesper Olsson, , professor i språk och kultur

Vilka teman berör författarna?

 – När det gäller Tokarczuk har jag bara läst en bok, en fascinerande sådan – romanen eller om man ska kalla det prosasamlingen Löparna (2007). Det är en serie berättelser och essäliknande texter som vetter åt det fantastiska, och som handlar om resandet, men därmed också om sådant som språk, plats, historia, identitet. Också Handkes romaner, pjäser och essäer behandlar grundläggande existentiella frågor.

För den som inte redan är bekant med Tokarczuk och Handke, har du något tips?

 – För Tokarczuk blir valet lätt, Löparna är omtumlande. Annars brukar den omfattande romanen Jakobsböckerna (2014) lyftas fram. Vad gäller Handke finns mer att välja på, men det var länge sedan jag läste honom. Hans mest intressanta verk är från 1970- och 80-talen, skulle jag säga. Kanske romanen Kort brev till långt farväl (1975) eller essän Tankar om tröttheten (1991).

Vad tycker du själv om valet av pristagare?

 – Jag hade förväntat mig två kvinnor, och trodde och hoppades framför allt på den kanadensiska författaren Anne Carson. Men Tokarczuk är ett intressant val. Handke känns dammigare. Jag har tappat kontakten med hans skrivande sedan 1990-talet. Sedan dess har han blivit mest uppmärksammad för sitt märkliga försvar för Milosevics regim i Serbien. 

Jag tycker att det är besynnerligt att Akademien inte uppmärksammat fler nordamerikanska författare det senaste kvartsseklet. Här finns veritabla nydanare av romanen som Thomas Pynchon och uppslukande berättare som Joyce Carol Oates såväl som utmanande poeter och essäister som Anne Carson. Ser man ut över listan av pristagare är det bara konstigt. Men som bekant och tack och lov är litteraturen mycket mer än priser och jubelfester.

Relaterat innehåll
Visa/dölj innehåll

Senaste nytt från LiU
Visa/dölj innehåll