Kontorsstolen i rummet på Katastrofmedicinskt centrum vid Linköpings universitet får vänta. När den här distansintervjun görs befinner sig Andreas Wladis på S:t Görans sjukhus i Stockholm där han jobbar både med coronapatienter och med andra allvarligt sjuka människor.
– Patienter med cancer, till exempel. En stor del av den planerade kirurgin har ställts in, men vissa operationer måste givetvis genomföras.
Vid sidan av kirurgin arbetar han extra med covid-patienterna. Gör vad han kan för att underlätta i vården, ofta på helgerna.
– Man får kliva ur sin komfortzon och hjälpa till där det behövs. Precis allt, allt, präglas just nu av pandemin, den ligger som en våt filt över hela Sjukvårdssverige.
Andreas Wladis är professor i katastrofmedicin. Läkarrollen har tagit honom ut i världen, bland annat till flera länder i Afrika och fram till nyligen har han varit chefskirurg vid Internationella Röda korskommittén i Genève. Arbetet på Katastrofmedicinskt centrum innebär många utbildningsinsatser, en stor mängd kurser hålls varje år för berörda yrkesgrupper både inom och utanför det medicinska området.
– Alla som sysslar med katastrofmedicin har vetat att en pandemi skulle komma inom 15–20 års tid. Vi har tjatat om detta vid konferenser, senast i september 2019 där vi hade representanter för Socialstyrelsen, regionerna, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, universiteten. Alla har vetat, men i realiteten funkar vi människor så att hot som inte är omedelbart förestående väntar vi ofta med att hantera.
Pandemin en chock för Vårdsverige
Är den nuvarande pandemin klassificerad som en katastrof för Sverige?
– I strikta termer, nej. Vid en katastrof klarar sjukvården inte av normala kvalitetskrav och hittills ger vi våra patienter en väldigt god vård. Vi har inte behövt sänka kvalitetskraven på något betydande sätt. Däremot är pandemin en chock för hela Vårdsverige och jag vill klassificera den som en ”allvarlig händelse”. Det innebär att sjukvårdsresurserna används på ett annorlunda sätt, men med en fortsatt upprätthållen kvalitet.
Andreas Wladis på uppdrag av Internationella Rödakorskommittén i Sydsudan. Foto: privat.Andreas Wladis berömmer de enorma insatser mot pandemin som görs idag i Sverige. Samtidigt ser han redan nu flera saker som samhället hittills kan lära av pandemin. Han pekar på vad han tycker är en stor strukturell brist på nationell nivå.
– Det finns inget tydligt nationellt ledarskap på grund av det förvaltningssystem som Sverige har. Olika myndigheter ansvarar för sina olika områden, och gör det bra utifrån sina respektive regelverk, det vill jag betona. Inte minst har sjukvårdsregionerna tagit ett stort och självständigt ansvar. Men vi har ingen general som leder hela det övergripande praktiska arbetet på nationell nivå, alltifrån antalet intensivvårdsplatser och läkemedelstillgång, till skyddsutrustning och andra arbetsmiljöfrågor för personalen.
Denna brist på nationellt praktiskt ledarskap kan vara en förklaring till att äldreboendena glömdes bort från början, vilket också är en viktig lärdom att dra. Återigen handlar det om nationella strukturer, menar Andreas Wladis.
– Äldreboendena räknas inte till sjukvården utan lyder under kommunal regi och kommunerna har kommunalt självstyre. Det blir en otydlighet i styrningen. Vissa grupper blir eftersatta, som gamla, dementa och psykiskt sjuka. Vem talar för dem? Ingen. De här grupperna behöver specialinsatser under en pandemi men istället lämnas de ensamma. Det är dessutom låg status att jobba inom äldreomsorg, psykvård och demensvård. Personalens röster hörs därför inte.
Vill undersöka direkta och indirekta konsekvenser
Som en följd av den lärdomen söker nu Katastrofmedicinskt centrum tillsammans med andra LiU-forskare pengar för att undersöka både de direkta och indirekta konsekvenserna av pandemin. Direkta konsekvenser handlar om sådant som antal smittade, ålder, kön etc. Indirekta konsekvenser tar bland annat upp frågor om hur just de mest utsatta människorna drabbas av en pandemi i form av arbetslöshet, drogmissbruk, misshandel – däribland de psykiskt sjuka.
– Från akademins sida är det viktigt att utreda konsekvenserna av både epidemin i sig och vad som blivit följderna av den. Kan det vara så att vi kommer att få se fler indirekta dödsfall på grund av covid-19 än av viruset självt? Vi vill exempelvis studera vad som händer med antalet självmord och självmordsförsök, liksom med våldet i nära relationer.
En annan forskningsfråga är hur kriminaliteten påverkas under en pandemi.
– En styrka i vårt arbete vid Katastrofmedicinskt centrum är att vi bedriver tvärvetenskaplig forskning. Jag som kirurg kan samarbeta med en kriminolog, det ger en helt annan världsbild för oss alla.
Om man tittar bakåt, vad kan man lära från tidigare katastrofer? Andreas Wladis nämner tsunamikatastrofen 2004 där en seriös analys i efterhand gjordes av vad som fungerat bra och dåligt i efterarbetet.
– Tyvärr har erfarenheterna därifrån redan börjat glömmas bort. När händelsen är färsk så känns det angeläget att behålla kunskapen, men sedan faller den lätt i glömska, händelsen känns inte lika relevant. Ingen normal människa kan idag, 2020, tänka sig att det ska bli så även efter den här pandemin. Men om du om sex år frågar om pandemiberedskap så kommer det att se annorlunda ut, då finns det andra utmaningar, andra bränder att släcka för våra myndigheter.
Andreas Wladis tror mer på regionernas ledarskap än de nationella myndigheternas.
– Folk som kommer på våra utbildningar och konferenser är intresserade av vad vi berättar om katastrofer, det blir nästan lite katastrofmedicinsk pornografi, om uttrycket tillåts. Men det vi säger landar inte riktigt i Myndighetssverige. Det handlar om en psykologisk problematik. Sverige är ett fredsskadat land, katastrofscenarier känns osannolika här.
Det är här den katastrofmedicinska kompetensen är så viktig, konstaterar Andreas Wladis. Att inte ge sig, utan påminna om vikten av att vara förberedd för ovanliga händelser.
– Så att vi står rustade när till exempel nästa pandemi kommer.
Film från Andreas Wladis installation som professor
